Skygglapparna bort, tack, jag är ingen häst

På den tiden när jag fortfarande var ung, oförstörd och impulsiv så brukade jag ofta vara på te-kvällar till en viss person jag numera bor med. Det var på den tiden, när det underbara vår vädret bara var ett minne blott, och flyttfåglarna flög iväg så att de skulle få möjligheten att återvända hit igen.

På den tiden sportade jag med att handla billigast möjligast (ofta näst intill mögligast) mat på cittari (som folket tydligen kallar en viss affärskedja i denna vackra stad). Det var en sådan vanlig måndag eller tisdag kväll när jag min vana trogen handlat mitt Pirkka bröd och Eldorado nudlar på ovan nämnda affär, lagt på mej mina skygglappar när jag närmade mej kassan (ni anar inte vad dom vill sälja åt mej allt som oftast: schampoo, choklad, smink, topsy, jenkki tuggummin och dylika onödiga saker, därav skygglapparna). Anyway. Medan jag gick där i gångarna mellan hårfärgerna och schampoohyllorna fick jag syn på Rosorna.

Mina vänner och okända, jag tycker inte speciellt mycket om rosor. De har ungefär samma ställning i mitt liv som rökt smältost, alltså något jag inte köper, men denna kväll fick jag bara för mej att jag ville köpa en bunt röda fair trade rosor åt min underbara vän som hade bjudit till te-kväll. Tänkt och gjort, röda rosor, nudlar och bröd.  Kortet fram och underskrift, packa ner i väskan och gå ut. Låsa upp cykeln den röda och sen höra ljudet av pip pip (en efterlikning av ett sms). ”Hej hej ingen te kväll ikväll.” Hoppsan, impulsköp nummer ett till ingen nytta. Jag äger ingen vas och ja rosor, ni vet, rökt smältost…

Jag cyklar iväg hemåt men på vägen hem så går vägen förbi ett ålderdomshem. Tio meter förbi ålderdomshemmet, gott folk, så tvärnitade(!) jag. På en fjärdedels sekund gick mina tankar från ålderdomshem-gamlingar-hud-sammetsfåtölj-mommo-plastblommor-vatten-rosor-åldringar-rosor-åldringar-rosor!!!!-ROSOR!! Detta blir väldigt pinsamt tänkte jag, 20:30 en måndag kväll skall jag alltså ge rosor till ett åldringshem jag aldrig nästan noterat förut. Vadan detta. Nåja, dörren var förstås låst så att folk som jag inte skall kunna slippa in hur som helst, men när jag förklarat mitt ärende i mikrofonen så släpper dom in mej. I foajen står två sköterskor med en frågande blick. ”Jo hej” harkel harkel skrapa med foten ” Jo, jag heter Hanna och hmm det råkar vara så att det är min årliga ge bort blommor dag idag och eh ja här är en rosbukett, varsågod, hejdå.” Och ut rusade jag. Men sedan så blev jag glad.

Någon på det där åldringshemmet blev säkert glad åt buketten. Kanske där fanns någon pensionerad blomförsäljare, eller kanske en fin dam med vitt sprött hår som kom att minnas sin brudbukett när hon såg rosorna, eller kanske någon blind tant som bara kan känna doften, vad vet jag. Men ett impulsköp och en nödlögn blev en rolig tradition som jag tänker fortsätta med. Men nu har det gått alldeles för länge sedan jag med flit gjorde någon glad, skärpning till mej! Hur är det med dej, brukar du, utan att det gynnar dig själv, glädja någon i din omgivning?

Tack och adjö.

Hanna Söderlund